Det första avsnittet i SVT:s serie ”Din Hjärna” med Anders Hansen handlar om stress, och jag anser att avsnittet är en bra genomgång av stressfysiologi och -psykologi för den som är intresserad. Avsnittets fokus ligger däremot inte så mycket på hur en kan hantera sin stress – även stressforskaren Robert Sapolsky som intervjuas verkar vara rätt så vilsen vad gäller stresshantering, och Anders ger bara några kortfattade tips i slutet, bland annat: ”Vi klarar mycket stress om vi bara kan återhämta oss. Så prioritera din återhämtning”. Det var nog inte avsnittets syfte heller att handla om just stresshantering, men något som jag ofta stöter på i mina möten med klienter är att just detta med att ”återhämta sig” från stress är lättare sagt än gjort!
För det första, hur vet en att en har ”återhämtat sig” från stress? Är en i ett ständigt stresstillstånd vet en kanske inte ens hur det känns att inte vara det. Att till exempel gå hem från jobbet innebär inte per automatik en återhämtning om hemmet är förknippat med en upplevelse av antingen yttre eller inre krav vad gäller städning, matlagning, inredning osv. Träning är också något som vi ofta hör är bra som stresshantering, men hur lyckosamt blir det om även träningen är hetsig och prestationsinriktad? Till och med socialt umgänge kan upplevas som krävande av en del. Så hur gör man?
Jag möter ofta klienter som säger att de inte vet hur de ska göra för att varva ner. Även när de sitter hemma i soffan är de rastlösa – det är som att samhällets fokus på prestation och effektivitet har internaliserats i kroppen på dem och smyger in sig i varje livsarena. Ibland säger klienter att det ända sättet för dem att varva ner är att ta något lugnande så som ett glas vin efter jobbet – och även om det kan hjälpa en att slappna av är det knappast en framgångsrik väg, då alkohol i sin tur minskar vår stresstålighet i längden.
Så hur gör vi för att återhämta oss när även återhämtningen lätt blir till en prestation? Här kommer mina snabba tips:
- Börja med att ägna dig åt en aktivitet (eller snarare, en icke-aktivitet) som inte alls handlar om prestation, och det under en på förhand bestämd tid, 20-30 minuter per dag är en god ram. Aktiviteten kan till exempel vara att ta en promenad utan att ta med mobilen eller stegräknaren; att lägga sig i ett varmt bad utan några särskilda distraktioner; att sätta sig på en parkbänk utan att ägna sig åt något särskilt alls mer än att titta omkring sig; eller att sätta sig och meditera utan att försöka åstadkomma något särskilt. Även andra aktiviteter kan passa här, så länge de inte har prestationsfokus.
- Det andra steget innebär att stanna kvar vid aktiviteten oavsett hur det känns! Detta kan vara en utmaning när vi går från ständig prestation till stillhet – det kan kännas obekvämt! Kroppen, sinnet, hela vårt väsen kan vara så vant vid att åstadkomma något, prestera, och det i högt tempo, så det kan kännas ovant att inte göra det. Tipset här är att låta impulserna och tankarna om att ”jag borde nog ändå göra något annat vettigt” eller ”vad ska det här tjäna till, jag känner mig ju ändå stressad” eller liknande att bara komma och gå. Efter ett tag kommer impulserna och tankarna förmodligen att minska i intensitet, och du kanske även börjar få syn på vilka tankeprocesser det är som driver din stress.
- Om det är för svårt att ägna sig åt denna typ av “icke-aktivitet” på en regelbunden basis, så rekommenderar jag att en tar hjälp i processen – kanske kan en delta i en lugn yogakurs, mindfulnesskurs eller liknande, där strukturen stöttar en i att hålla sig till avsikten att ibland släppa prestation. Om dona tankar är alltför ihärdiga och att stanna upp på detta sätt ger upphov till mycket emotionell obehag så rekommenderar jag att du söker upp en vårdgivare (husläkare/psykolog/psykoterapeut)
- I samklang med det som stressforskaren Robert Sapolsky säger i SVT:s dokumentärsavsnitt är nästa tips: Gör detta nu, inte sedan, inte en annan gång i framtiden där du tror att du kommer att ha tid och mer lugn omkring dig. Finns det inte tid för återhämtning nu, så är det högst sannolikt att det inte heller kommer att finnas tid sedan. Ta dig själv på allvar nu och förvänta dig inte att någon annan ska göra det åt dig!
- Sist men inte minst: Långvarig stress uppstår alltid i en kontext. Det är missriktat att tro, att bara vi hanterar vår egen stress så kan vi må bra – vi lever de facto i ett samhälle med många stresskapande attityder och normer. Och dessa präglas vi av vare sig vi vill det eller inte. Så glöm aldrig att du kanske även kan påverka andra än dig själv – kanske din chef, din arbetsmiljö, din familj och närstående. Det är inte alltid lätt att påverka, och ibland behöver man hitta andra vägar så som att byta miljö, men det är viktigt att inte hamna i fällan att tro att allt hänger på en själv och ens privata ansträngningar.