Behöver vi känna hopp inför framtiden? Eller är det snarare hopplöshet vi behöver öppna oss för?

Rudolf Bahro (18/11 1935  – 5/12 1997), en tysk filosof och politiker har sagt något som jag känner är kärnfullt när det gäller att hitta ett förhållningssätt till hopp och framtid, nämligen: “När formerna för en gammal kultur dör, så skapas den nya kulturen av personer som inte är rädda för att vara osäkra.” Det är just detta, att inte vara rädd för den inneboende osäkerheten som framtiden ställer oss inför, som jag anser är kärnan i hans budskap här.

Vi kan alltså ställa oss frågan: Kan vi känna hopp inför den osäkra framtiden som mänskligheten står inför? Och som vi i våra privatliv står inför? Och är det ens fruktbar att göra det – tar hoppfullhet fram i oss vår kreativitet och mod, eller finns det risken att hopp blir en slags ”falsk optimism” som snarare passiviserar oss? Jag tror att det finns en risk här, och att vi i stället behöver även öppna oss för att känna just det som Rudof Bahro nämner – osäkerhet och hopplöshet.

Var hittar vi riktning, om inte i hopp?

För att känna hopp behöver man förankra någon slags bild eller föreställning bakom horisonten av det som vi kan överblicka. Men framtiden är till sin definition osäker! Vad händer om vi – i stället för hopp – hittar riktning i det som kan kännas hopplöst, men är ändå meningsfullt? Att vägen dit är det som är själva målet – i stället för det osäkra målet i framtiden.

Jag skulle vilja påstå att hopplöshet inte är motsatsen till hopp. Det är snarare rädsla som är hoppets motsats, nämligen rädslan för framtiden och för att våra förhoppningar kanske blir förkrossade. Våra liv, våra personliga och vårt kollektiva framtid blir med allra högsta sannolikhet – antingen på gott eller på ont – inte som vi föreställt oss. Det finns alltid risken för att vi inte når våra mål. Allt är trots allt ändligt. Våra egna och vara närståendes liv, och även mänskligt liv på jorden kommer en vacker dag att nå sitt ände.

Ett meningsfullt liv – ett mål i sig

Om vi fångas av rädsla inför framtiden blir vi handlingsförlamade och förlorar känslan av mening. Därför vill jag slå ett slag för meningsfullhet längs vägen som en vägledare – om det finns mening i varje steg, spelar det egentligen kanske inte så stor roll vad målet blir. Vad som upplevs som ett meningsfullt liv kan förstås variera, men att ta reda på vilka som är ens grundvärderingar och leva efter dem kan vara ett hjälpsamt steg i rätt riktning. Vad handlar ett meningsfullt liv om för just dig? Mer samvaro med nära och kära? Mer tid i naturen, mer samvaro med andra likasinnade människor? Känslan av att du påverkar samhället på ett positivt sätt i det stora så som i det lilla? Känslan av att höra till? Något annat?

Och i slutändan, är det inte mer sannolikt att även resultatet blir mer positivt då, om vi kan hitta mening på vägen dit?