fbpx

Varför existentiella frågor hör hemma i primärvården

Tidigare i år fick jag äran att skriva kapitlet “Existentiella frågor i primärvården” i Psykologförbundets antologi Psykolog i Primärvård. Under primärvårdspsykologernas nätverksdagar presenterade jag samma ämne, och det var väldigt spännande att ta del av responsen, som var oväntat god.

Ett motstånd

Oväntat, därför att min erfarenhet är att det hos många finns ett motstånd mot att ägna sig åt allmänmänskliga frågor inom vården. Många tycker att dessa ska tas i kyrkan eller med nära och kära, eftersom de inte kan behandlas med effektiva metoder, såsom vissa somatiska och psykiatriska tillstånd. Samtidigt är svenskar i hög utsträckning sekulära och många lever ganska ensamt. Så är det en rimlig bortslussning? Många behandlare har också begränsade kunskaper om vad existentiella frågor är, och tror att de främst har med religion att göra. I själva verket fångar den existentiella dimensionen upp mycket av det vi idag grubblar på i form av identitet, kulturell tillhörighet, mellanförskap, genusfrågor osv.

Grundläggande perspektiv att stå på

Jag ser det som att vården i stor utstäckning har tappat bort det existentiella perspektivet. Inom vissa verksamheter, såsom t ex ASIH och andra mottagningar som är direkt kopplade till döden, där står det existentiella perspektivet sig starkt. Men i vår allmänna vård, såsom i primärvården, är det som att de grundläggande frågorna, de som har att göra med vad det innebär att vara människa, har bortrationaliserats. De får inte plats. Samtidigt blir inget lidande eller något mänskligt problem tillräckligt förstått om den existentiella dimensionen av det utelämnas. Det står ständigt i centrum. Låt mig förklara hur jag menar.

Vad är existentiella frågor?

En existentiell fråga är inte samma sak som djupsinniga grubblerier om alltings mening eller var människan kommer ifrån. Existentiella frågor är frågor som anknyter till frågor om individens frihet, möjligheter, dödlighet, anknytning till andra, isolering, förmåga till kärlek, förmåga att skapa och uppleva meningsfullhet etc. Det handlar om frågor som väver sig i in i allt vi gör, hela vår livsväv, och när vi söker vård är det inte ovanligt att dessa frågor aktiveras och blandar ihop sig med symptombeskrivningar och medicinskt lidande. De finns med oss hela tiden. Som vårdgivare behöver vi se, förstå och bemöta dem.

Varför existentiella frågor hör hemma i vården:

Här tänkte jag nu sammanfatta de viktigaste orsakerna till varför existentiella frågorna bör uppmärksammas inom vården:

  1. De existentiella frågorna finns redan där, så vad vården har att välja på är att bemöta dem eller att ignorera dem. Patienter kommer med dem, ibland som sin enda orsak till besöket, och de skapar lidande för individen. Meningsbrist, kärlekssorg, identitetsfrågor, svårigheter att tampas med anhörigs lidande, döden i olika former – alla är de existentiella frågeställningar. För många har själva livet blivit ett problem. Hur ska jag leva? Hur ska jag hantera det lidande som kanske är oundvikligt, men som jag helst bara vill slippa? Om vi inte bemöter dessa patienter med kunskap om existentiell psykologi, kommer vi antingen att felbehandla deras besvär, eller så blir de avvisade från vården, med resultatet att de söker igen, någon annanstans.

  2. Om det nu är livsproblem patienten har problem med – varför skulle inte vården bemöta detta? Någon lång behandling behöver det inte vara tal om, utan ett bemötande som är patienten till hjälp. En läkare som förstår patientens vånda kontra en läkare som inte alls kan förstå vad problemet är – är det inte väldigt stor skillnad på att möta dessa två varianter av yrkesutövare? Att ta patienten på allvar och hjälpa hen att åtminstone förstå (om de inte kan avhjälpas) sina svårigheter är väl vårdens huvuduppgift?

  3. Det finns anledning att fundera på varför vården endast vill ta det diagnostiska lidandet på allvar. Det tycks som att vi idag endast accepterar “lidande på vetenskapligt vis”, ett ämne som t ex Fredrik Svenaeus har utvecklat på ett tankeväckande vis i boken Homo Patologicus. Detta tror jag innebär en stympning av patientens möjligheter att få hjälp. Primärvården ska man ju kunna söka brett, och få adekvat bemötande. Man ska inte känna att ens lidande är av fel slag.

  4. Livsfrågor ska inte patologiseras.  Därför behövs kunskap om dem. Vården behöver skilja på problem som har svar, och de som inte har det, och bemöta dem därefter. Frågan “Hur ska jag leva mitt liv väl?” kan inte vården svara på (och det vore mycket olyckligt att försöka göra det). Men att språkligt rama in frågan och utforska den på ett sätt som gör att patienten tar sin egen fråga på allvar kan vården göra. Och bör göra.

  5. En god vård möter hela människan. Då behövs ett existentiellt perspektiv på liv och lidande.