Jag fick en fråga häromdagen angående bedömning av neuropsykiatriska tillstånd hos ensamkommande barn. Detta är en spännande fråga, eftersom det är så komplext. Många gånger blir utredningen svår för att klinikern saknar transkulturell kompetens. Enligt Vårdhandboken (www.vardhandboken.se) bör alla inom sjukvården sträva efter transkulturell medvetenhet och undvika etnocentrism, och min gissning är att de allra flesta försöker göra det. När det kommer till att tolka symptom och diagnostisera tillstånd, då är det dock ganska svårt.
Att undvika etnocentrism trots att den är inlärd
I någon mån utgår alla ifrån sin förförståelse, det man tidigare har erfarit och lärt sig. De flesta vårdutbildningar i Sverige har traditionellt sett varit etnocentriska och utgått ifrån att vårdgivare och patient har ungefär samma kulturella bakgrund. Eller åtminstone samma tankemodeller för lidande och smärta. Att man delar tankar om vad det är att vara människa, hur vårt lidande tar sig utryck, vad som är ett normaltillstånd och ungefär vilka värden som är eftersträvansvärda.
Kontinuerlig reflektion över kärnfrågorna
Att uttrycka och förstå symptom är väldigt kulturberoende. Vad kan man säga, vad är värt att ta upp, hur säger man det, och vad förväntar man sig för svar: samtliga dessa frågor har patient och vårdgivare ofta med sig oformulerat. Man tycker att svaren är rätt så självklara helt enkelt. Att komma förbi ”hindren” kräver reflektion och en del tankemöda. Det är inte så enkelt som att man ”blir medveten om att kultur spelar roll” eller något liknande abstrakt påstående. Reflektionen som krävs måste vara kontinuerlig och konkret.
Att köra fast i början är nästan ofrånkomligt
När jag började jobba med asylvård fick jag snabbt erfara hur min fråga ”hur kändes det?” väckte väldigt oväntade responser bland patienterna. Den togs inte emot alls så som jag förväntade mig, och flera gånger reagerade jag med både irritation och uppgivenhet. Det var svårt att komma vidare. Många patienter förstod inte ens vad jag menade. Ofta körde jag fast direkt inom de första fem minuterna av samtalet. Detta var väldigt frustrerande, för mig var frågan rak och svår att missförstå.
Transkulturell kompetens
På samma sätt tror jag att det är lätt att köra fast i en neuropsykiatrisk utredning. Man har vissa kärnsymptom och kritiska frågeställningar som man helt enkelt vill ha svar på eftersom de är så centrala för diagnosen, men om de ställs fel (vilket inte alltid är så lätt att veta) så kan också svaren bli svår att tolka rätt. En transkulturell neuropsykiatrisk utredning ställer verkligen höga krav på klinikern, och innebär absolut att den som gör utredningen behöver ha transkulturell kompetens. Det slarvas ibland med den biten, och det är inte etiskt försvarbart enligt mig. Varför ska det vara okej att just ensamkommande eller asylsökande möter någon som saknar den kompetens som mötet kräver? Jag hittar i alla fall inga bra svar på det.