fbpx

Mindfulness – passar det verkligen alla?

Nya riktlinjer vid depression

Efter att socialstyrelsens nya riktlinjer för depressionsbehandling publicerades har medierapporteringen om mindfulness återigen nått nya höjder. Socialstyrelsen rekommenderar mindfulness för prevention av depressionsåterfall: http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2016/2016-12-6). När något nytt blir rekommenderat av en statlig myndighet, och således även hajpat (jag är nog bland de första att yttra heja-rop, då jag väntat på dessa rekommendationer i minst 10 år), är en kritisk granskning förstås också på sin plats. I dagsläget har SvD stått för den främsta kritiska granskningen med en serie på tre artiklar baserade på uttalanden av tre ”experter” (med blandad expertis).

Standardisering på gott och ont

Mindfulness lärs oftast ut i standardiserade gruppformat där alla deltagare får samma innehåll och hemövningar, oavsett förutsättningar. Detta är på gott och ont: på gott på grund av att denna standardisering snabbare lett till att mindfulnessbaserade metoder kunnat forskas på och således även få en hyfsat stark evidensbas; på ont då… ja, vi är alla individer och det finns ingen behandlingsmetod som passar alla.

Meditation och trauma

Det är inte alltid lämpligt för till exempel traumatiserade individer att ägna sig åt längre meditationspass – här kan bland annat kortare meditationer kombinerade med psykologiska stödsamtal vara bättre lämpade. Ibland kan till och med det motsatta till mindfulness, d.v.s. distrahering, vara en gångbar metod för akut hantering av svåra trauman.

Mindfulness kan vara förödande för sköra individer

I mångt och mycket håller jag således med Fredrik Bengtsson, psykolog, som intervjuas i denna artikel: http://www.svd.se/mindfulness-kan-vara-forodande-for-skora-manniskor Han har även rätt enligt min mening, i att mindfulness ofta hanteras alltför lättvindigt som något som kan läras ut av icke-erfarna som inte kan adekvat bedöma när metoden är olämplig för en viss individ.

Men mindfulness på arbetsplatsen då?

Däremot anser jag att en forskare vars egen erfarenhet av mindfulness består av en (sic!) månads användning av en mindfulnessapp utan guidning från en erfaren lärare inte kan anses vara en ”expert” eller, som rubriken vilseleder, ”forskare” på ämnet. Docenten i företagsekonomi, Carl Cederström anser den acceptans som betonas i mindfulnessövningar som infantiliserande, och att denna attityd inte skulle vara lämplig att lära ut på en arbetsplats där personalen är utarbetad eller bekymrad för en omorganisation: http://www.svd.se/forskare-kritisk-till-mindfulness-pa-jobbet/om/mindfulness-z7c7 Denna attityd anser jag som resultat av en bristfällig förståelse av begreppet mindfulness och acceptans som är en av dess ”huvudingredienser”.  

Ingen motsättning

Jag kan helt och fullt hålla med om Carls kritik mot det nutida samhällets optimerade produktivitet och flexibilitet, samt att vi utan knot förväntas foga oss i ett föränderligt dygnet-runt-samhälle som snurrar allt snabbare. Däremot säger min erfarenhet som mindfulnessutövare och –lärare mig att ökad acceptans (eller mindfulness för den delen) på intet sätt strider mot denna ifrågasättande syn – snarare tvärtom!

Acceptans är inte att ”gilla läget”

Det som acceptansen i mindfulnessutövning nämligen riktar sig mot är utövarens inre tillstånd, inte de yttre förhållanden – acceptans i denna mening handlar inte om att ”gilla läget”. Om jag som individ utvecklar en utökad medvetenhet och acceptans av mina inre känslor av stress eller meningslöshet, kommer jag att vara mindre benägen att acceptera de yttre förhållanden som orsakar dessa känslor. Dessutom kan ett resultat av den ökade vilan och avslappningen som mindfulnessövningarna skänker ge mig utökad handlingskraft för att förändra dessa yttre förhållanden. Och genom att acceptera att det finns yttre begränsningar liksom möjligheter för vad jag kan förändra i arbetsplatsens organisation, kan jag bättre se öppningarna för en fruktbar förändring.

Samhället är dess individer

Summa summarum förstår jag inte den utbredda kritiken mot att individualisera strukturella samhällsproblem – vad skulle samhället annars bestå av om inte just individer som kan känna efter hur de mår i de strukturer som de lever, samt hitta möjligheter till förändring? Däremot förstår jag så klart att de som sitter på högre poster på en arbetsplats har mer makt för att genomföra strukturella förändringar – men dessa personer är trots allt också individer. Personligen ser jag mindfulness som en välkommen ingrediens i förändringsarbetet mot ett mer empatiskt och humant samhälle.