Kvalitetssäkring av mindfulness inom vården i Sverige – ett nytt forskningsprojekt i samarbete med Brittiska forskare

Jag har, tillsammans med Brittiska kollegor, nyligen påbörjat en forskningsstudie som syftar till att för det första kartlägga hur mindfulness används inom vården i Sverige, och för det andra, försöka utveckla sätt till att kvalitetssäkra de mindfulnesskurser som erbjuds.

Hur avgör man vad som är ”kvalitet” när det gäller mindfulnesskurser?

När man talar utifrån forskningsläget, så finns det framförallt två mindfulnesskurser som har ganska bra evidensunderlag för att vara effektiva mot stress, ångest och depression bland annat: Dessa är Mindfulnessbaserad Stressreduktion (MBSR) och Mindfulnessbaserad Kognitiv Terapi (MBKT). Att bli instruktör i en av dessa metoder kräver en gedigen utbildning som tar ungefär 2 år i anspråk och innebär en fördjupad förståelse av mindfulness, delvis genom deltagande på minst två stycken fem dagar långa tysta meditationsretreater samt en pågående, långvarig egen daglig mindfulnesspraktik. Och denna längre utbildning är angelägen – en forskningsrapport förra året visade att deltagarna får betydande förbättringar i stress och välmående om de går kurs för någon som har en längre utbildning, en för någon som har en kortare (bara ett år).

”Pseudomindfulness”

Emellertid verkar mindfulness vara i ropet nuförtiden, och delvis med all rätta, med tanke på den evidens som finns för etablerade kurser. Det som dock är bekymmersamt i mina ögon, är när tveksamma ”quick-fix-interventioner” erbjuds till patienter, och kallas för mindfulness. Bland annat stötte jag på ett exempel på ett sådant i DN den 3/2 – i Johan Hilton recension av en ny bok om medkänsla. Jag har inte läst boken som recenseras, och har därmed ingen åsikt om den. Däremot slås jag av det som Johan skriver i början, om sina egna erfarenheter med ”mindfulness”:

”När jag gick hos en kbt-terapeut härom året fick jag rådet att tänka på min ångest som en pärla. Varje gång jag kände mig jäktad över något föreslog terapeuten att jag skulle föreställa mig att jag lade pärlan på ett löv. Sedan skulle jag släppa lövet i en bäck och låta den svepas bort av vattnet.”

Jag skulle personligen också bli väldigt provocerad om en terapeut föreslog detta för mig, och enligt min mening så finns det inget i denna förslag till övning som terapeuten ger, som kännetecknas av mindfulness. Terapeuten kanske kallade det för mindfulness, eller jag vet inte varifrån denna association till mindfulness kom för Johan Hilton. Jag skulle snarare kalla det för en metod för bortträngning, som går stick i stäv med det som är mindfulness – att vara med, härbärgera det som är, och utifrån det, på sikt öva på att agera konstruktivt istället för vanemässigt på svåra känslor så som ångest.

Viktigt med kvalitet

Det är just av denna anledning som jag anser det som väldigt angeläget att genomföra ett projekt som ämnar att kvalitetssäkra mindfulnessbaserade interventioner. Det är väldigt synd att en metod, som kan vara verksam och effektiv för individer som lider marknadsförs på ett sätt som i stället kan vara skadlig och skapa frustration, samt som har helt tappat vad som är kärnan i mindfulness.

Maria Niemi, Ph. d., instruktör i MBSR