Häromdagen blev jag intervjuad i SR Sisuradio om ämnet ”bystander effekt” – alltså om varför det ibland kan bli så, att en person som råkar illa ut – till exempel ramlar och gör illa sig mitt framför folk – inte får hjälp av de förbipasserande? Det finns många skäl till detta, bland annat att de förbipasserande inte uppfattar situationens allvar pga andra inte heller reagerar; att de inte känner sig ha tillräckligt med kunskap/färdigheter för att kunna hjälpa och tänker att någon annan kanske är bättre lämpad; att de upplever situationen som farlig för sig själva av någon anledning osv. Och så spelar även primitiva, ofta omedvetna känslor in, så som känslor av grupptillhörighet med och sympati för den som råkat illa ut.
Det var ett trevligt samtal vi hade om ämnet tillsammans med Erkki och Kai, helheten kan höras 190 minuter in i programmet. Det mest intressanta tyckte jag var att reflektera kring huruvida vi som individer kan bli bättre på att hjälpa andra i sådana här situationer. Kan det vara så, att våra mer primitiva reaktioner som baseras bland annat på känslan av gruppdamhörighet (eller snarare bristen därav, ifall vi väljer att inte hjälpa till) ställer till det? Kan det vara så att vi behöver tänka till mer reflekterat i sådana här situationer för att reagera på ett adekvat sätt, i stället för att lita på att våra instinkter och automatiska reaktioner ska leda oss rätt?
Har du varit i en situationer som präglades av ”bystander effect”? Hur blev det, och hade det varit bättre om det blev på ett annat sätt? Vad tror du påverkade att det blev som det blev?