För ett tag sedan hörde jag ett intressant föredrag av socialpsykologen och professorn Jonathan Haidt. Han konstaterade att vi behöver se på samhällets digitalisering och ständiga uppkoppling på samma sätt som vi historiskt sett på alkohol: Hade alkoholen uppfunnits idag hade den varit olaglig, men eftersom den länge funnits med i våra samhällen har vi lärt oss att leva med den och hittat sätt till att begränsa dess skadliga effekter.
Barn och sociala medier – vad är lämpligt?
Min 8-åring har nu oväntat trätt in i de sociala mediernas värld. Egentligen tycker jag och hennes pappa att det är för tidigt, det var inte meningen! Men vi lät henne ladda ner appen Musical.ly, då hennes vänner har den och vi tänkte att den mest inspirerade till kreativitet. Men sedan märkte vi att den är en social media lik Instagram fast med videos. Det hela går till stor del ut på att samla följare och “likes”, vilket jag anser för en 8-åring vara en alldeles för stark betingningsmetod som stärker behovet av extern bekräftelse, innan självkänslan är tillräckligt mogen.
Prata med barn om sociala medier
Vi bestämde dock att dottern fick ha kvar appen, men att vi behöver begränsa användningen och prata om detta med “likes” och följare. Ungefär så här lät det: “När jag och pappa var barn fanns inte sociala medier, så vi tycker att det är svårt att avgöra vad som är lämpligt för ett barn. Jag själv har ju Instagram och lägger upp bilder där ibland – och förstås blir jag glad när någon gillar min bild. Men jag har också lärt mig att detta med hur många följare och “likes” jag får egentligen inte har något väsentligt att göra med huruvida jag är en lycklig och omtyckt person på riktigt. Det kan till exempel ha mer att göra med vilka slags bilder jag lägger upp, hur många följare jag accepterar, hur många bilder jag själv “likear” osv. Men jag är rädd att man som barn kanske kan blanda ihop dessa saker, och börja tro att antalet “likes” och följare är mått på hur populär man är, och hur “bra” man är som person – som att det gick att mäta i siffror. Det kan lätt bli som en tävling. Och det vill jag inte att det ska bli för dig.”
Narcissism kontra inre hållbarhet
Jag önskar att det i stället fanns ett social medium som var designad så att personlig integritet, empatisk förmåga och verklig självkänsla stärktes med “likes” eller liknande. Jag kanske borde kontakta Mark Zuckerberg och se om han vill utveckla en sådan! Jag anser det nämligen inte som en fullständig tillfällighet att ett textboksfall av narcissistisk personlighetsstörning tagit sig in i Vita Huset i denna era av tweets och “likes”. För ett socialt hållbart samhälle som präglas av tillit, mångfald, och opartiskhet och där alla medborgare får möjligheter till att leva ett meningsfullt liv, är inte förenligt med att medborgarna samtidigt tävlar om att få mest “likes” och följare. Det är helt andra värderingar och kvalitéer som vi behöver betinga fram, och en lämplig plats att börja är med våra egna barn.
Så hur gör man?
Hur vi var och en väljer att begränsa våra barns användning av sociala medier är förstås en levande fråga som vi behöver ta individuell ställning till. Det finns inte ännu några allmänna begränsningar. Kanske kan man föreställa sig att det var så föräldrar fick göra för att sätta gränser för sina barns alkoholintag innan den allmänna 18-årsgränsen befann sig. Någonstans hade väl de flesta föräldrar en sund magkänsla som vägvisare.
