Påskanalys, del 1: tillit och svek

Skärtorsdagen gestaltar flera teman som är väldigt  relevanta för vår samtid. Framförallt har vi treenigheten tillit – gemenskap – svek, upplevelser som alla människor har gemensamt, och som har präglat mänsklighetens historia djupt. Samhällen uppstår ur gemenskap, relationer behöver tillit, svek skapar kriser som leder till oväntade förändringar. Varje människa står hela livet inför uppgiften att våga lita på någon eller något, och inför risken att bli sviken i sina förhoppningar. Tillit är ett riktigt urtema för människan som börjar utvecklas redan hos det riktigt späda barnet. Kan jag lita på denna värld? Kan jag lita på dem jag har närmast?

För Jesus var ju svaret på den frågan nej, vilket han blev varse efter den sista måltiden. I gemenskapen runt bordet satt en svikare. Att visa tillit innebär alltid ett mått av osäkerhet och alltså även mod. Att, som Kierkegaard skriver om, göra det mot förnuftets invändningar. Risken att bli sviken finns alltid, men det är inte den som ska styra oss.

Skärtorsdagen riktar alltså fokus mot ett av livets ursprungsteman: tilliten, och dess följeslagare sveket. Men också dess möjliggörande modet: en av de absolut viktigaste nycklarna till själva livet.